Har varit ensam hemma i två dagar nu, och jag insåg ganska snabbt att jag saknar min familj så himla mycket.Jag klarar mig, visst. Laga mat är jättelätt, och jag är inte mörkrädd när jag ska sova. Men att somna är det svåraste, inga ljud, ingen tvättmaskin som går dygnet runt.Det är bara tyst.Gårdagens kväll blev lyckad, mycket lyckad faktiskt! Började med att jag och tjejerna(suss, sarah, issa) gick ner på Mk, köpte godis och satte oss på torget.Tillslut samlades alla runt oss, och vi blev en massa folk. Isak tillät oss att sitta 4 stycken på hans epaflak, trots att dämparna var i botten och bakskärmen skrapade i däcken.Vi var tvungna att be om ursäkt, fast han sa att det inte gjorde nått^^Nördar som vi är, drog vi raggen till solviken, och grillade marsmallows där, väldigt mysigt faktiskt.

Jag har fönstret på vid gaveloch spelar Ronan Keating på ganska hög volym.Grannarna spikar i deras sons rum, och bjuder mig på nybakta kakor.Det känns precis som när man var liten, hos mormor.Jag är så glad att jag stannade kvar i Malå, och inte föll i fällan som alla ungdomar brukar göra. Samhället är pluttiigt, typ 2000 invånare, men jag känner sån trygghet här. Visst finns det brister, aktivitesnivån för ungdomar är låg, men barnafödandet ökar. Jag älskar att gå på Ica, och träffa människor överallt. Vid köttdisken står bästa kompisens mamma, i kassan sitter klassföreståndarens fru. Jag behöver aldrig vara rädd för att bli kollad konstigt på för att min tröja har en fläck på sig, för det är ju liksom oviktigt. Jag bara älskar plejjset jag bor i, tänker låta mina barn växa upp här.